I fredags var jag och E ute på en härlig prommis i skogen. Körde lite apportering och E badade. Valde en stig som vi inte gått på förut och hamnade högst upp på berget och därifrån kunde vi (läs: jag) kolla på vårt hus. Så skönt med en lång promenad utan att känna stress. Stress att skynd mig hem för att hinna med något alldeles onödigt.
Jag hann dock bli rätt less innan vi kom hem igen. Jag valde att gå av stigen och ta en egen väg ner från toppen. Det var inte så enkelt. Blött, halt och det började skymma. Dessutom hade jag tagit fel skor...blev dyngsur om fötterna.
Tog lite bilder med moilen, inte de bästa, men ändå.


Eddan vid sjön. Som ni ser har han redan badat.


Eddan och jag i mysigt sken.


I bättre ljus...


En fin höstbild.


E igen.


Eddan jobbar med att få ner en död gammal gren.


Japp, matte tog fel skor. Ser det ut så här måste man ha kängor eller stövlar.


Utsikten från berget.

I går tog jag sovmorgon när T åkte och jobbade. Sov till 11 och åkte sedan och tränade med mamma. När jag kom hem väntade en söt herre på att få gå på promenad så jag bytte skor och kläder och sedan begav vi oss ut i skogen.
Det var sedan tänkt att vi skulle gå på bio med H och N, men filmen de tänkt se gick tydligen inte här. Det blev "stjärnor på is" istället.
Alltid nåt, men jag hade hoppats på bio eller bowling men det får bli en annan helg.

I morse vaknade jag kl. 9 och kände mig helt utvilad. Klev upp och gav E mat, och var ut en kortis.
Nu sitter jag här och vi funderar på att åka och hämta några motorer som T vill köpa. Det bär i så fall av till Timrå, men vi får se hur det blir.

Jag har hittat en ny favorit, Melissa Horn. Hon hade en massa fina låtar, men jag gillar den här bäst än så länge.

Har också läst världens bästa bok! Marley och jag var såå fantastisk! Jag skrattade så tårarna rann. T var tvungen att säga till mig tillslut för jag kunde inte sluta skratta och han försökte sova. Har man hund (särskilt retriever) så måste man bara läsa denna bok! Den är säkert kul även om man inte har hund, men jag tror att man förstår den på ett annat sätt om man vet vad det innebär att ha en glad, bullrig retriever.
I slutet rann tårarna, men inte av att jag skrattade. Boken var skriven på ett språk som gjorde storyn roligare än vad den kanske egentligen var. Det var ruskigt kul, sorgligt, trevligt, förvånande, ja You name it! Den hade allt!

Nu blir det frukost!