Eftersom listan inte slutförts och dagarna susat iväg, bestämmer jag nu att jag fritt får välja rubrik idag. Det blir "DET HÄR SAKNAR JAG".

Jag tror att vem som helst som känner mig och/eller som brukar läsa vet vad som kommer..

 

 

♥Min fina, fina kompis♥

Jag vill kunna kramas med min goa tokstolle igen :(

Hoppas att du har obegränsat med tennisbollar att jaga där du är och att du kan kasta dig i vattnet och simma så mycket du vill!
Du fattas mig.

 

 

 

 

Jag saknar dig fortfarande så himla mycket.

Den allra sista bilden på min bästa! Ögat var fortfarande inte bra men ändå var han så klart väääääärldens finaste!
Saknar..

Jag saknar att ibland vara tvungen att gå ut mitt i natten för att du plötsligt kände för att käka gräs. Saknar att bli arg och förbannad på dig för att du ibland inte lyssnade på mig, utan i stället gjorde precis tvärt om. Saknar känslan av lycka när du var så översvallande glad när man kom hem. Jag saknar det där speciella bandet du och jag hade som ingen som inte haft hund kan förstå. Saknar dina glädjerusningar i blåbärsriset och din imitation av en skoter i snön. Saknar att du åt snö som en galning och därför behövde gå ut och kissa ganska snart efter att vi kommit in efter en promenad - precis när man slappat till i soffan. Saknar ditt speciella sätt att komma och trycka din rygg mot mitt ben när jag satt vid datorn eller såg på tv. Du satt där och bara väntade på att bli kliad, för du visste mycket väl att det skulle du bli! Saknar din totala lycka när du visste att du skulle få bada, eller bara gå ut. Du var glad och lycklig, vad det än gällde - bara det inte var att klippa klorna. Det var ingen favoritsyssla. Saknar retrieverrycken du fick när du blev extra glad och sprang runt, runt, runt som en galning. Jag saknar till och med de ibland avtuggade skosnörena. Eller att torka golven efter gräset du kräkts upp, som du så snällt väckt mig för att få. Jag saknar din snabbhet när jag ropade på dig i skogen och din glädje över en liten gul tennisboll.
Du var min allra, allra, allra bästa vän och jag vet att jag aldrig får dig tillbaka :(.

Inatt vaknade jag av att jag grät. Det sista jag kommer ihåg från drömmen jag drömde innan jag vaknade var Eddie. Eddie..min goding! Han fattas mig så! Tidigare har jag kunnat lägga mig på golvet och kramas med honom om jag velat trösta mig någon gång. Men nu fungerar ju inte det
Ironiskt att det är honom jag sörjer och samtidigt honom jag är van att trösta mig hos.

SAKNAR DIG ÄLSKADE VÄN! <3

...ja det gäller inte mig, utan min lilla vovve. Jag tycker att han släpar när han måste gå i koppel.
Har börjat oroa mig för att han fått ont i bogleden, men det kan vara att han spänner sig när jag sträcker ut honom. Hoppas att jag bara oroar mig i onödan.
Tänkte i alla fall boka en tid hos veterinären framöver för att röntga ryggen igen så jag får veta hur det ser ut.

Allmänt LESS! När jag kom hem från jobbet ringde jag mor å far. De var i stan och då passade jag på att be dem hämta mig så att jag kunde träna. Hade kunnat cykla, men kändes inte så lockande då det regnade och jag nyss hoppat av cykeln.
Efter träningen har det blivit en prommis med lillen.

Ha en härlig kväll i kvällssolen, för det tänker jag ha -framför datorn!


Inte så bra kort i motljus, men det här var vad jag hittade nere i morse.
Han får faktiskt ligga där numera - det är inte vår tv-soffa, utan en vi aldrig använder.
Han njuter verkligen :-D!

Tänkte bjuda på en härlig höstbild med världens bästa vovve!

Fick ett mail från Eddies uppfödare och hon trodde att det lillen har heter spondylos och är broskpålagringar som bildas mellan instabila ryggkotor.
Jag har läst på om detta nu och lärt mig att; Brosket blir till ben allt eftersom och när pålagringarna bildat "fasta broar" mellan kotorna är hunden stelopererad och har oftast mindre ont. Många har tydligen inga symptom alls och lever ett helt vanligt liv (jag hoppas verkligen att det är så i Eddans fall). Det kan dock bli så att nerver och diskarna mellan kotorna kan komma i kläm och resultera i inkontinens och känselbortfall, men eftersom Eddie inte alls verkar ha ont nu när han förväntades ha som ondast, hoppas jag verkligen att detta inte händer honom.

Många hundar verkar ha blivit gamla ändå så han kan ha ett långt och härligt liv framför sig :-D. Operation verkar inte ha bra resultat, men jag ska köpa glukosamin på tablett och i fodret så att jag vet att han får i förebyggande syfte.
Känns skönt att man vet lite mera om vad som händer med lillen.

Idag skulle jag måla brädor till altan-räcket, men kusin Sandra ringde och skulle komma och ta en promenad i området, så jag och Eddan drog med dem på en härlig runda i skogen istället.  Har verkligen varit en härlig höstdag idag.

Ikväll har pappa och Mattias varit här och ätit. Mamma var på Mammas salonger med det gamla arbetslaget och hade trevligt. Eddie var glad att Nova kom på besök.




NOVA OCH EDDIE
Mor och son när Eddan bara var en liten plutt.

Här var han inte gammal, den lilla godingen

Igår var jag och lille Eddie upp till Ume för röntgen av höft- och armbågsleder. Enligt personalen där såg dessa ok ut, men de hade svårt att få till en rak bild av höfterna och därför tog de en bild av ryggen.
Det visade sig att lill-gubben har pålagringar på sista ryggkotan :-(. Det var rätt mycket för att vara en sån ung hund. Han är ju bara två år lillen.

De undrade om han inte har ont, för tydligen håller pålagringar från båda hållen på att växa ihop och det är då det kan göra som ondast. Hundar är tåliga djur och "klagar" sällan och Eddan är inget undantag. Jag har inte heller sett att han haltar något som de kan göra av det här. Sååå himla tråkigt. Jag hoppas verkligen inte att han har ont. Han visar inga tecken på det i alla fall.

Det tråkigaste var att det verkade som att det bara är att vänta på att han får ont (enligt de hos veterinären) och då ge smärtstillande och antiinflammatoriskt. Jag vet inte riktigt om jag förstod allt de sa. Jag fick en smärre chock tror jag.

När pålagringarna växt ihop är det som att kroppen "stelopererat" sig själv. Det ska tydligen inte göra lika ont då. Det känns som att det är så svårt att veta hur mycket han får röra sig. Jag antar att det är så mycket som han själv känner att han kan göra. Det enda jag kan göra är väl att hålla utkik så att han inte har ont och att man inte överbelastar honom med att kräva för mycket.

Det var i alla fall bra att gå i skogen så att han kan springa lös för då kan han själv reglera hur mycket han vill och kan springa.
Det känns helt sjukt. Han är ju som vilken annan hund som helst....fast piggare! Man kanske inte ska göra det värre än vad det är. Det kan ju hända att man förstorar upp det för sig själv så mycket fast det kanske inte alls påverkar Eddie lika mycket som jag tror.

Jag skulle tro att det innebär ett kortare liv det här....jag kommer säkert vara tvungen att ta en jobbigt beslut när han blivit äldre.

Nä, nu ska vi ut på skogspromenad jag och Eddie.

JAG ÄLSKAR MIN VOVVE!

Kom bara på att jag måste lägga in en bild på Eddie från när vi var hos farfars sist. Helt plötsligt stod han mitt uppe på ved"högen" farfar staplat upp. Gissa om han själv la tillbaka det han rev ner när han skulle tillbaka på marken igen...