Jag saknar att ibland vara tvungen att gå ut mitt i natten för att du plötsligt kände för att käka gräs. Saknar att bli arg och förbannad på dig för att du ibland inte lyssnade på mig, utan i stället gjorde precis tvärt om. Saknar känslan av lycka när du var så översvallande glad när man kom hem. Jag saknar det där speciella bandet du och jag hade som ingen som inte haft hund kan förstå. Saknar dina glädjerusningar i blåbärsriset och din imitation av en skoter i snön. Saknar att du åt snö som en galning och därför behövde gå ut och kissa ganska snart efter att vi kommit in efter en promenad - precis när man slappat till i soffan. Saknar ditt speciella sätt att komma och trycka din rygg mot mitt ben när jag satt vid datorn eller såg på tv. Du satt där och bara väntade på att bli kliad, för du visste mycket väl att det skulle du bli! Saknar din totala lycka när du visste att du skulle få bada, eller bara gå ut. Du var glad och lycklig, vad det än gällde - bara det inte var att klippa klorna. Det var ingen favoritsyssla. Saknar retrieverrycken du fick när du blev extra glad och sprang runt, runt, runt som en galning. Jag saknar till och med de ibland avtuggade skosnörena. Eller att torka golven efter gräset du kräkts upp, som du så snällt väckt mig för att få. Jag saknar din snabbhet när jag ropade på dig i skogen och din glädje över en liten gul tennisboll.
Du var min allra, allra, allra bästa vän och jag vet att jag aldrig får dig tillbaka :(.