Var ett tag sedan jag uppdaterade (läs: jävligt länge sen) som en gammal vän påpekade för mig (ja, just du Malin ;-)).
Har som inte haft lust att skriva något men nu kände jag faktiskt att jag hade lite inspiration så då är det väl bara att passa på.

Har hänt en del sedan jag skrev sist. Det är ju trots allt över tre månader sedan. I förrgår sov jag första natten i min egen lilla lägenhet :-D. Så härligt att ha ett eget hem. Har bott hemma hos mamma och pappa sedan juni och även om det är bekvämt, mysigt och trevligt så är det samtidigt jobbigt, påfrestande och irriterande. Jag har ju trots allt bott hemifrån i stort sett sedan jag var 15. Man går liksom varandra på nerverna när man är van att få sköta sitt - både som förälder och barn (ehh, det låter som att jag är 10, men att skriva avkomma kändes lite sjukt! Vad fasen ska man använda för ord??).
Dessutom flyttade båda brorsorna hem över sommaren så mamma och pappa gick från att vara två stycken och en hund till att vara fem och två hundar! Jag tycker att det var mysigt iaf att bo under samma tak och hinna umgås lite medans brollorna var hemma.

Sommaren har varit både helt fantastisk och helt hemsk! Otroligt jobbigt att flytta på många sätt - allt man gjort, varit med om och alla minnen man har. Sen är det påfrestande att packa alla saker. Både fysiskt och psykiskt. Jobbigt att inse att det man trott på så länge inte är ens verklighet längre. Även om det var mitt beslut är det inte någon lätt situation.

Dans har det blivit en hel del av :-). En faktor som gjort sommaren fantastisk! Hur kan det vara så jäkla skoj?!?? Dansen ledde till att sommaren blev ännu bättre på det sättet att jag träffade en helt fantastisk person :-D! Så glad!! Har hunnit hitta på en hel del skoj. Paddla kanot, grilla en hel del, dansa (som sagt), bergsklättra (wow!), gå på bröllop (huh, hur hamnade jag där?), festa å en hel del annat kul.

Sommarens jävligaste upplevelse och något jag ALDRIG NÅGONSIN kommer glömma var när jag tog farväl av min allra bästa vän :-(. Eddie finns inte mer i mitt liv och det är så tungt! I fyra år har han varit med på i stort sett allt jag gjort och varje dag har vi varit ute på promenad tillsammans.
Hans kärlek till strumpor gjorde att jag tog beslutet att han inte skulle behöva få så fruktansvärt ont i magen igen. Han hade fest i mammas och pappas tvättstuga och gud vet hur många sockar han svalde. Det blev i alla fall stopp och jag beslöt att om han skulle vara tvungen att gå igenom en operation så skulle jag ta bort honom. Aldrig tidigare i mitt liv har jag tagit ett så jobbigt beslut. Helt fruktansvärt! Känns som att man leker Gud.
Vem har liksom rätten att besluta att någon inte ska få leva längre??? Och att sedan vara med när de dör är överjävligt. Men att inte vara med var inget alternativ. Han kunde ju inte gå igenom det själv och jag hade inte kunnat leva med att veta att jag inte var där och stöttade honom in i det sista. Jag kommer aldrig få en bättre vän! Alltid glad och mitt lyckopiller! Även om han ibland drev mig till vansinne med sina bus och upptåg så var det det som gjorde honom till den härliga hund han var! Känns otroligt tomt att gå ut och gå nu för tiden. Ser som lite korkat ut att gå och hålla i ett koppel utan hund i andra änden.. Det sägs ju att tiden läker och så är det säkert men det betyder ju inte att man glömmer, för det kommer jag ALDRIG att göra! Eddie finns för alltid i mitt <3

Nu står hösten och bankar på dörren och trots att det känns vemodigt att inte ha Eddan med mig längre så finns det ljuspunkter. Både vardagliga och de där extra speciella. Fast det kanske är så att de vardagliga ÄR de extra speciella!?!
Hur som helst ser jag fram emot dem med spänning!